The end of time.

Fredagen var bland de finaste dagarna jag någonsin varit med om.
Musiken, människorna, talen, orden. 

Jag kunde inte sluta gråta, det gjorde så ont. 

När man väl stod där framme vid kistan och jag hade chansen att säga något, det fanns så mycket jag ville att du skulle veta, att alla skulle veta, men ingenting kom fram. Jag bara grät, grät och grät. Lade på rosen på kistan, tog min systers hand, kramade min kusin och gick och satte mig igen. 

Under all den här tiden så tänkte jag : 

"Du var en av världens absolut bästa personer, jag kommer alltid att älska dig, då, nu för alltid"

Jag kommer ihåg det sista jag någonsin hörde dig säga, du lät så glad. Du var alltid glad. 

Farfar, du är stark. Du klarar det. Vi klarar det.